Siw Ågren

Kompetens

Mitt namn är Siw Ågren och jag driver verksamheten HundKonsulten som jag startade 1990. Jag är i grunden utbildad hundinstruktör (1990) och hundpsykolog (1991), utbildad av Anders Hallgren som är humanpsykolog, hundpsykolog, författare och tränare sedan mer än 50 år tillbaka. Tillsammans med hundpsykolog Hans Palm från Karlstad har jag haft utbildningar för att utbilda nya instruktörer och hundpsykologer inom IMMI. När Hans tog pension var jag godkänd utbildningsanordnare inom IMMI under många år

Jag är också utbildad instruktör i bl.a.
Kantarellsök av Anders Hallgren
Agility av Kenth Svartberg 1993
Klicker (grund- och fortsättning) av Marie Fogelqvist och Kina Molitor 1993
Brandvarning för hund av Anders Hallgren

Jag har gått en mängd kurser, utbildningar och föreläsningar genom de drygt 25 år jag varit aktiv med hundverksamhet. Jag har både deltagit i och arrangerat utbildningar i Raskännedom med föreläsare Agneta Geneborg och Åsa Ahlbom.
Etologen Lars Fält har föreläst och hållit längre utbildningar inom min verksamhet flera gånger årligen sedan mitten av 90-talet. Dessa utbildningar har handlat om hundens språk och kommunikation, förståelse av hundars beteenden och kunna tolka dessa rätt, rädslor och aggressioner, inlärningsövningar för att analysera störningar och fel hundägaren gör, ledarrollen, vad den innebär och hur ska vi förvalta den, med mera.
Jag har både deltagit i och arrangerat utbildningar med Kenth Svartberg om hundars inlärning.
Jag har också genomgått flera kurser i massage och stretching för hundar med bland annat hundkiropraktor Camilla Sjöström.
Andra utbildningar har varit inlärningspsykologi, vård, sjukvård, tandvård och första hjälpen för hundar, hundens näringslära med mera.

Yrkesliv

Till yrket är jag mentalskötare och har jobbat i 20 år med akutpsykiatri inom humanvården. Under en period i mitten av 90-talet ägde och drev jag en hund- och kattbutik inne i centrala delarna av Kalmar.

Mellan januari 1985 – september 2016 har jag varit anställd inom riksorganisationen av en djurskydds- och djurrättsorganisation. Jag jobbade där med flera olika sakfrågor både som enhetschef och sakkunnig rådgivare. Arbetet bestod bl.a. i att arbeta med opinionsbildning, politiskt påverkansarbete, skriva remissyttranden, driva sakfrågor framåt,  hjälpa allmänheten i frågor med juridik runt familjedjuren och misstänkta brott mot djurskyddslagen och/eller brottsbalken, stötta omplaceringsverksamheter, med mera.

Mycket har hänt under de 32 åren jag var anställd för att arbeta med djurskydd och djurrätt. Några tydliga minnen är arbetet och strategin bakom rävfarmsförbudet som kom 2000. Och det digra arbetet mot forskaren Innocentis försök på kattungar, där ögonlocken skulle sys igen och delar av hjärnbarken skulle sugas ut. Proteslistor togs fram och snabbt samlade över 60 000 namn som lämnades över till dåvarande jordbruksminstern. Flera demonstrationer anordnades i landet och fick stor medial uppbackning. Tack vare en stor opinion genomfördes aldrig kattförsöken i Sverige. Det finns många fler exempel.

Men mest av allt minns jag Astra-beaglarna. Den 6-7 september 1989 var 100 beaglar på väg med färjan Tor Britannia från England till Astra i Södertälje, där de skulle användas i medicinska experiment. Den resan tog 24 timmar. När färjan med hundtransporten anlände till Göteborgs hamn var 79 hundar döda – kvävda till döds. Efter långa och svåra diskussioner och utlåtande från internationell expertkommitté, fick organisationen ta över hundarna.  Jag fick ansvaret att för organisationens räkning ta hand om och sköta rehabiliteringen och utplaceringen av de 21 överlevande unghundarna som dels hade varit med om ett trauma och dels aldrig hade varit utanför en hundgård. Jag följde dem alla genom hela deras liv.

Det har varit intressanta konversationer och givande diskussioner med allmänheten, medlemmar och ideella medarbetare, som jag kommer att minnas med värme. Jag minns också alla goda kontakter med personer på myndighetsnivå och med beslutsfattare, politiker och ministrar. I de diskussionerna är strategin och väl underbyggda faktabaserade argument av mycket stort värde. Och jag minns många fantastiska kollegor genom tiderna och vissa chefer från förr, där det demokratiska ledarskapet styrdes av  trygghet, kompetens, kommunikation, diskussion, samarbete och gemensamt ansvar.

Ideellt arbete

Som 15-åring blev jag aktiv i Blå Stjärnan och satt i styrelser för både den lokala kretsen och regionen. Jag blev upplärd i föreningsteknik av kvinnor som kunde allt om det på sin fem fingrar.

Från mitten av 70-talet blev jag aktiv inom en djurskyddsorganisation och under sammanlagt cirka 25 år var jag ideell ordförande i Kalmar-Ölandsavdelningen. Vi hade egen butik och drev en mycket aktiv verksamhet med marknader, opinionsbildning, demonstrationer, med mera.

1979 startade jag Hundomplaceringsverksamheten i Kalmar inom den lokala organisationen och arbetade tillsammans med medarbetare under flera decennier med att omplacera hundar som antingen omhändertagits av myndigheter eller drabbas av hemlöshet då den egna familjen splittrats eller tröttnat på familjemedlemmen. Det skedde också omplacering av hemlösa katter.

Hundomplaceringsverksamheten i Kalmar är nu en egen fristående förening http://www.hundomplaceringsverksamheten.se/ och lever kvar med nya personer som hjälper hundar. 

Privat

Min familj består av husse Peter Nissen och hundarna Titta och Gilla.

Hund fanns i mitt föräldrahem när jag föddes så jag är uppväxt med hundar. Det var Sickan, schillerstövare, Träff, hamiltonstövare, Knall, smålandsstövare och drevrarna King och Sampe.

Airedaleterriern Chicka var den första "egna" hunden och hon flyttade till mig 3 månader gammal 1979. Hon dog 1993, drygt 14 år gammal. Chicka var med på demonstrationer och styrelsemöten men var också en hjälp vid mina konsultationer av hundar som inte gillade andra hundar. En stabil dam som med pondus visade sig säker och trygg. Hon gick emellan bråkiga unghundar och talade om vad som gällde och fick största respekt. Hon gav namn åt en fond som jag startade efter hennes död, som heter Chickas Minnesfond. Fonden var aktiv mellan 1993 – augusti 2016 och har samlat in pengar för att hjälpa djur i nöd med framför allt veterinärvård. Chickas Minnesfond ligger för närvarande i vila men kommer sannolikt att återkomma i ny utformning under 2017.

Maja, var en dvärgschnauzer som kom in i vår familj när hon var 7 år gammal. En dam med skinn på nosen och bestämda åsikter och envis som synden. Maja var en liten dam som var några kilo tung men upplevde nog att hon var i 60-kilos klassen när hon träffade andra hundar. Trots sin litenhet så löste hon alla problem med hundar på egen tass, bara hon fick vara lös och visa sitt eget register. Hon dog julen 2001 då hon fick en svår stroke och var då 16,5 år gammal.

Tiffany som var en West highland white terrier (westie) miste jag i september 2002 då hon var 11 år. Tiffy var min själsfrände och fanns alltid i min närhet var hon än befann sig, både i tanke och i handling. Hon var med på alla kurser jag hade på den tiden och en stor tillgång i min kursverksamhet. Hon älskade andra hundar och människor. Tiffany var stolt över att få visa upp sina färdigheter och hon kunde mycket av allt. Fortfarande, mer än 14 år efter hennes död, möter jag människor på stan som minns Tiffany och det gläder mig för hon var en sån fantastisk personlighet. Hon opererades för en malign tumör i ena lungan men tyvärr hade den satt metastaser och det ändade hennes liv.

Gissa var också en westie. Hon blev knappt 10 år gammal och var Tiffanys motsats. Hon gick sina egna vägar. Människor av alla storlekar gillade hon skarpt men andra hundar förutom bästisarna kunde hon leva utan. Gissa fick en svår borreliainfektion tidigt i livet och det påverkade hennes sociala kompetens. Första året med sjukdomen ville hon inte bli berörd för hon hade periodvis mycket ont i kropp och leder men så småningom blev hon symptomfri. Detta trots att hon sedan sommaren 2006 också hade fått ehrlichia(anaplasma). Båda sjukdomarna orsakades av fästingar. Hon dog några dagar efter midsommar 2009 av lungfibros, en sjukdom som inte går att bota.

Westien Titta är född 2004. Titta har ett stort aktiveringsbehov och mycket energi som det är upp till oss att tillfredsställa. Som valp ansåg husse att hon var en plastikopererad alligator med tanke på det vassa garnityret men söta utseendet. Hon har stor social kompetens och älskar allt levande vare sig det är människor, andra hundar eller katter. Fast främmande katter som kommer in på tomten blir bortjagade. Titta är nu 12 år gammal och lite stel i kroppen. Hennes mage har krånglat en del genom livet men med hjälp av en fantastisk veterinär och kinesiskt magte i maten har hon varit symtomfri i många år men känsligheten finns. Vid två gånger i sitt liv har hon tuggat på gräs som vänt och gått upp i nosgången. Vid dessa båda tillfällen har hon fått sövas och få grässtråna borttagna. Titta är en mycket kär familjemedlem som finns i min närhet hela tiden.

Under något år fanns också westien Max i familjen. Han var född 1998 och hade bott hela sitt liv hos en anhörig till oss. På  ålderns höst flyttade han in i vår familj och blev storebror till Titta. Trots sin ålder var han en piggelin herre. Han hade levt sitt liv i en storstad och älskade den miljön. Allt som hade med stadsmiljö var hans "hem" och han var orädd för allt (utom fyrverkerier). När han blev "lantis" upplevde han kor, hästar och får som "farliga" inslag i livet men han vande sig vid att sådana märkliga djur fanns i hans omgivning. Han blev 13 år gammal.

Hösten 2012 flyttade westien Gilla in i familjen, 3 månader gammal. När hon var 6 månader hände det som inte får hända. Jag var på väg till stan på hundträningspromenad och Gilla hade ett malt tuggben i bilen att tugga på. Plötsligt hörde jag konstiga ljud från en av hundarna och stannade så fort jag kunde. Då hade Gilla satt benet i halsen och fick inte luft. Jag försökte få ut det via Heimlich-manöver men lyckades inte och hon blev livlös. Jag satte fingrarna ner i halsen på henne och försökte få ut det men fick inte tag. Sista chansen var att trycka det neråt och hoppas det satt i rätt strupe dvs. matstrupen. Det lyckades, så hon fick luft. I panik bet hon då sönder min högra hand men det var sekundärt. 
Jag slängde in henne i bilen och åkte akut till Läckeby djursjukhus som låg 10 minuter bort, och de tog in henne omgående. Hon sövdes och röntgades och det fanns risk för att hennes matstrupe gått sönder och då var det slut. Men när hon undersöktes med fiberkamera visade det sig att hon hade revor men ingen trasig matstrupe. Gilla fick ödem i lungorna som är typiska för kvävning så det var i grevens stund hon fick luft. Lungorna blev bättre och bättre men hon var irriterad i struphuvudet och matstrupen. Men efter 3 dagar fick hon komma hem och fortsätta livet.
Gilla är en osäker personlighet. Hon är sin egen och trivs bäst själv även om hon leker med Titta. De två trivs väldigt bra tillsammans och hon gillar både folk och andra hundar utan urskillning. Men hon kan vara lite för närgången och oartig mot andra hundar då hon hela tiden ska upp i deras ansikte och det uppskattas inte av alla. Gilla är så klart också en kär familjemedlem men håller mer avstånd förutom i TV-soffan, då hon ligger så nära hon kan.

I familjen har också ingått ett antal katter genom åren. Alla våra katter har varit hemlösa från början men fått ett hem hos oss och levt sina liv fullt ut.